Det började så oskyldigt. Jag skulle bara rensa ur garaget. Ni vet, den där platsen där allt hamnar som man inte vet var man ska göra av. Gamla färgburkar, en trasig gräsklippare, tre hyllor från IKEA som aldrig blev monterade, och en kartong med tidningar från 1998. Ingen idé att spara, tänkte jag. Jag slänger allt på en gång.
Två timmar senare stod jag där med ett mindre berg på uppfarten. Min bil har inget drag, släp finns inte, och kompisen med skåpbil är på semester. Jag googlade ”tipp nära mig”, räknade ut att jag skulle behöva köra minst fyra vändor med en hyrd skåpbil, och insåg att drömmen om en snabb lösning precis hade krossats.
Det var då jag för första gången på allvar funderade på container.
För containrar är lite som förlossningar, har jag hört. Innan man själv står där har man ingen aning om vad det innebär. Man ser dom på byggen, vid vägkanten, utanför hus där någon renoverar. Man tänker inte mer på det. Det är bara en stor låda av plåt. Men när man väl behöver en själv öppnar sig en ny värld.
Först och främst: det finns hur många storlekar som helst. Små containrar som ryms på en vanlig parkeringsplats. Stora som kräver lastbil för att flyttas. Och så alla däremellan. Jag stod där med min mobil, bläddrade mellan bilder på containrar och försökte föreställa mig hur mycket skräp jag egentligen hade. Tre kubik? Fem? Tio? Hur mycket är ens en kubik? Det är sånt där man inte lär sig i skolan.
Jag ringde ett företag. Killen i luren lugnade mig direkt. ”Ta en åtta kubik”, sa han. ”Det räcker till ett garage. Blir det över har du gjort fel.” Jag gillade honom direkt. Beställde. Dagen efter stod den där, grå och redo, mitt på uppfarten. Som en stor, tom löftesbox.
Och sen började slängandet. Herregud vad jag slängde. Det var som terapi. Varje färgburk som åkte i, varje gammal pappkartong, varje trasig pryl – allt bara försvann in i den där metallkäften. Grannen tittade förbi, skakade på huvudet. ”Du borde sorterat”, sa han. ”Trä för sig, metall för sig, brännbart för sig.” Jag log artigt och slängde i en cykel utan sadel.
Efter tre dagar var containern full. Jag hade inte ens hunnit till bråten i hörnet, men det gjorde inget. Det viktigaste var ändå borta. Jag ringde och bad dem hämta. Dagen efter var den borta, som om den aldrig funnits. Bara en tom fläck på uppfarten och en känsla av lättnad.
Nu, några veckor senare, tänker jag fortfarande på den där containern. På hur den bara dök upp, gapade stort, svalde allt och försvann igen. Utan att döma, utan att ifrågasätta, utan att be om ursäkt för att den tog plats. Den bara fanns där när jag behövde den.
Jag har lärt mig något. Containrar är inte bara containrar, och att hyra container är värt det. Dom är frihet i plåtform. Dom är möjligheten att göra sig av med det som tynger, både fysiskt och psykiskt. Dom är beviset på att det faktiskt går att rensa upp, bara man vågar beställa hem en stor låda och börja kasta.
Nu funderar jag på källaren. Den är nästa projekt. Och jag vet redan vad jag behöver. En container. Åtta kubik. Kanske tio.
För när man väl börjat är det svårt att sluta. Vem vet, kanske ska man köpa container i framtiden? Nåja, det får framtiden utvisa!…
Continue Reading En historia om containrar